Filmen

Svartvit film på metervara och negativ färgfilm i 35mm kassett. (49kb)
Svartvit film på metervara och negativ färgfilm i 35mm kassett.

Fotografin, i den form vi foto- amatörer känner igen, förenklades undan för undan när de gelatinbestrukna torrplåtarna introducerades under 1870-talet. Rullfilmsfotograferandet blev populärt när den första fabriksmässigt framställda rullfilmen på genomskinlig celluloidbas introducerades tillsammans med Kodak- kameran 1888 av Eastman Kodak.

De första filmerna var ortokromatiska, det vill säga de hade olika känslighet för ljusets olika färger. De var i stort sett bara känsliga för blått ljus. De helt pankromatiska påtarna, som var känsliga för alla synliga färger, började tillverkas av Wratten och Wainwright i London 1905. Den pankromatiska filmen var dessutom känsligare, så exponeringstider på 1/100 sekund eller kortare blev vanliga istället för 1/25 som de tidigare filmerna behövde. Den pankromatiska filmen fanns tillgängligt på plåtar från 1906, men rullfilmerna var svagt ortokromatiska ända till slutet av 1920-talet.

De pankromatiska materialen möjliggjorde i praktiken även färgfotografering. Den franska företaget Lumiere introducerade den första praktiskt användbara färgfotometoden Antochromemetoden, som gav dia-positiv, 1907. Exponeringstiden var emellertid flera sekunder. Kodachrome, diafilmen som tillverkas och saluförs av Kodak, var den första moderna färgfilmen, och innebar genombrottet för färgfotografin när den infördes redan 1935. året därpå introducerades även Agfacolor, som även det är en dia-film. Kodakcolor- processen, för färgkopior från färgnegativ introducerades 1942.

Efter andra ärldskriget ersattes den eldfarliga celluloidbasen i filmerna med säkerhetsfilmen på cellulosaacetat.

Negativformat

Det har funnits en mängd olika negativformat. Jag kommer här att nämna dem som jag själv har haft någon kontakt med.
Den vanliga rullfilmen med beteckningen 120, är 6 cm bred och längden tillåter 12 stycken bilder i 6x6 eller 8 stycken i 6x9 cm bildformat. Filmen används i den för ateljeerna vanliga Hasselbladskameran. Filmen ligger rullad tillsammans med en pappersremsa, på så sätt att pappersremsan ligger mellan filmen och kamerans bakstycke. Den svarta ytan på ena sidan av pappret gör det ljustätt. Papprets andra sida är försett med rader med siffror, som anger avståndet mellan filmrutorna för respektive negativformat. Ett litet, i allmänhet rött, fönster i kamerans bakstycke svarade mot den sifferserie som svarade mot kamerans negativformat. Filmen dras fram utan konstigheter mellan de två filmspolarna. Dock måste det vara en viss friktion i spolarna, så filmen hålls spänd. När hela filmen är exponerad kommer pappret att skydda den från ljus när man plockar ut upptagningsspolen ur kameran.

Småbildsfilmen, med bredden 35 mm, är samma dubbelperforerade film som används som biofilm. Småbildsfilmen har inget skyddspapper, utan ligger spolad i en ljustät metallkassett. 35 mm filmen finns i kassetter med 24 eller 36 bilder. Filmen hålls plan under exponeringen med hjälp av en fjäderbelastad platta på kamerabakstyckets insida. När filmen är exponerad, frikopplas frammatningshjulen och filmen vevas tillbaka in i kassetten. På senare tids kameror är det vanligt att återspolningen sköts automatiskt med en liten motor.
Både 120- rullfilmen och småbildsfilmen fanns i en mängd känsligheter för svartvitt, dia och negativ färgfilm. Numera finns 120-filmen i ett begränsat antal utföranden.
En variant av rullfilmen med bredden 4 cm med beteckningen 127. Filmen rymde 12 stycken negativ i 4x4 cm. Den lanserades år 1940.

Svartvit film på metervara och negativ färgfilm i 35mm kassett. (42kb)
Instamatic-filmen i sin snabbladdningskassett.

år 1963 inroducerade Kodak instamatic- kameran med en 35 mm bred operforerad film i en helt sluten snabbladdningskassett. Filmen hade beteckningen 126. Det fanns ett litet hål i överkanten av filmen för att markera varje bildruta. En pigg i kameran kände av hålet, och spärrade frammatningen.
även instamatic-filmen, hade en pappersremsa med numrering på baksidan för att fotografen skulle veta hur många bilder som hade tagits.
Som jag minns det, fanns instamatic- filmen bara med ljuskänsligheten 125 ASA för 12 eller 24 exponeringar. Instamaticen användes i första hand för negativ i färgfilm, men även svartvitt och i viss mån färgdia förekom.
år 1972 lanserades pocketkameran med en 16 millimeters snabbladdningsfilmkassett med beteckningen 110. Negativformatet var 13x19mm.

Film i metervara

På den översta bilden syns en 30- meters rulle med Tri-X, en populär svartvit film från Kodak. Tri-X-filmen var den filmen jag i allmänhet använde när jag fotograferade svartvitt. Den är på 400 ASA, 27 DIN, som ljuskänsligheten mättes i under 1970-talet. Det var vanligt att åtminstone de som framkallade själva pressade filmen två steg till 1600 ASA.
Som framgår av bilden fanns Tri-X-filmen även i metervara, på rullar med 10 eller 30 meter. Man gick alltså in i det fullständigt mörka mörkrummet och rullade upp en lagom bit film i speciella återanvändbara kassetter i plast.
I det fullständiga mörkret gällde det att hålla reda på var jag hade lagt saxen, och det lilla locket till kassetten. Annat meck där inne i mörkret var att vända rullen på rätt håll i kassetten och vilket som var upp och ner och fram och bak på det lilla locket till kassetten. Men det var ju billigt och praktiskt med en lagom lång filmsnutt i kassetten. Det gällde bara att ta det försiktigt när det var dags att dra fram den sista bilden. Om man slarvade med tejpen där i mörkret, och var lite för hårhänt när sista rutan närmade sig, kunde filmen lossna från rullen, så hela kameran åkte med in i mörkrummet när det var dags att framkalla.
Ovanpå förpackningen med Tri-X-filmen syns en kassett med vanlig negativ färgfilm.

Källa:

Coe Brian, Kameran, Från daguerreotyp till direktbild, Svenska förlags AB, 1978


Senast ändrad: 2017-06-10.