Hand-dator Palm M515

Jag började använda Palm M515 under våren 2002. Den var försedd med 16 Mb minne, vilket var ganska rejält tilltaget med den tidens mått. Den hade hyfsat stor färgskärm med god upplösning. Expansionskontakten för tilläggskort kunde utnyttjas till exempelvis extra minne eller en Bluetooth- enhet.  
Mitt användningsområde var att den skulle fungera som en ersättare för Filofaxen, fast med utökad funktionalitet.
Modellen var en av värstingmodellerna när den lanserades. Dess lätt välvda utformning är tilltalande, den ger ett gediget intryck med sin mattborstade aluminiumfront, och den ligger bra i handen.
Palm lär ha utgått från filofax-metaforen, en kalender, fast elektronisk, när de skapade den första Palm Pilot. Alltså är kalender, adressbok och anteckningsblock centrala och lätt åtkomliga.
Att hitta en handdator med qwerty-tangentbord med de svenska bokstäverna sittande på rätt ställe var näst intill omöjligt. Nokia hade visserligen sin Communicator, men den versionen som fanns tillgänglig då var lite omodern.
Att trycka på funktionstangenter för att komma åt åöä hade jag testat på Psion Serie 5, och det fungerade, men man avbröts ständigt i sitt skrivande.
Om man matar in tecken via tryck-känslig skärm, så borde det gå att få tag på ett virtuellt svenskt tangentbord, resonerade jag. En svensk variant av Palm OS 4.1, som var nytt då, var på gång.
Enligt pålitliga personer i min närhet, som hade testat, var det speciella skrivspråket Graffitti, som användes av Palm lätt att lära sig om man inte ville använda det virtuella tangentbordet. Visserligen tog det en stund att lära sig, men det var värt besväret. Det gick faktiskt ganska bra att producera kortare texter med dess hjälp.
Om man inte kom överens med graffitti eller det virtuella tangentbordet, fanns det ett löst hopfällbart tangentbord att docka till handdatorn. Med det fick man en liten skrivmaskin, som tillät vanlig fingersättning, vilket naturligtvis inte var möjligt på det virtuella tangentbordet. Tangentbordet var dock utan åöä.  På dess platser finns istället - på amerikanskt manér.
Så med en god vilja är det rätt enkelt att skriva på som vanligt och sedan låta ersätt-funktionen i skrivbordsdatorn göra jobbet. Så det har blivit en hel del små- texter producerade med Palmen under resor och sådant.   Via tredjepartsprogrammet DocumentsToGo, som följde med kostnadsfritt kunde vi jobba med word och exelfiler i handdatorn.
Excel-filerna är ett exempel på en god tanke som inte alltid fungerar så bra. Min tanke var att göra ett litet excel-ark att ha med på resan som baserat på vad som fanns på mitt konto när jag åkte hemifrån, hjälpte mej att hålla koll på utgifterna på resan, genom att räkna om valutakursen och så vidare.
Excel-arket fungerade bra, men det är  lätt att man irrar vilse i rutmönstret när man bara ser ett fåtal kolumner och rader åt gången.   
Handdatorn kunde förses med Bluetooth via ett instickskort, och en lockande användning av det var att använda mobiltelefonens GPRS-anslutning som modem.  
Redan i slutet av 1990-talet hade vi blivit presenterade de ändlösa möjligheterna den trådlösa länken mellan telefonen och handdatorn som Bluetooth- konceptet skulle möjliggöra.  Men för min del blev verkligheten något annorlunda. Trots åtskilliga timmars pyssel fick jag aldrig webbläsaren och mailprogrammet att fungera tillsammans med telefonens GPRS-anslutning, varken via Bluetooth eller den beprövade IR-länken. Jag insåg att det fanns allt för många felkällor längs vägen mellan handdator, Bluetoothlänk, telefon, GPRS-länk och min operatör.
I Bluetooth-visonen från slutet av 1990-talet ingick att handdatorerna skulle synkroniseras med skrivbordsdatorn nästan av sig själv nästan bara genom att jag närmade mej skrivbordsdatorn med min handdator i fickan. Fullt så lätt var det nog dock inte i praktiken på de första med Bluetooth försedda handdatorerna.
Även om batteri- tiden var relativt lång, så måste ändå batteriet laddas, och det gör vi inte trådlöst, ännu. Att då bygga ett ställ att ställa sin Palm i när man är på kontoret med en laddare och en knapp att trycka på för att synkronisera via Usb. Tycker jag var en lysande idé. Det gällde bara att komma ihåg att ta med sig sin handdator när man lämnade kontoret, och hålla reda på när den synkades senast.
MP3 spelarna hade inte fått sitt genombrott när Palm 515 lanserades, därför var avsaknaden av ljud överkomligt, och vilken Filofax hade ljud, förresten?