Karbidlampan användes från slutet av 1800-talet som
arbetsbelysning i gruvor, men även som belysning på bilar,
cyklar och
motorcyklar. Under första världskriget, då det blev
brist på lys- fotogen kom
karbidlamporna att användas även i hushållen. Så
var det även under andra
världskriget för de hushåll på landsbygden som
inte hade elektrifierats.
I karbidlampan reagerar kalciumkarbid med vatten, så
acetylengas bildas. När acetylengasen förbränns i en
enkel brännare bildas en
kraftig vit låga. Lågan är vitare och betydligt
kraftigare än den som bildas i
en vanlig fotogenlampa med veke.
Lampan består av två behållare som
spänns ihop gastätt
ovanpå varandra. I den undre behållaren placerade man
kalciumkarbid, och i den
övre vatten. Vattnet, som reglerades med en nålventil
droppade ner på karbiden,
så det bildades gas i den undre behållaren. Gasen leddes
upp i ett rör genom
den övre behållaren till brännaren.
Då man tände lampan öppnade man ventilen,
och efter en liten
stund bildades det gas, och då tände man brännaren.
När lampan skulle släckas
stänge man ventilen, och efter en stund slocknade lågan
när gasen tog slut.
Se en utförlig redogörelse om karbid, acetylengas och karbidlampor på
http://www.karbidlampa.se/