Systemkamera Zenit

Den sovjetiska kameran Zenit ska enligt uppgift ha tillverkats mellan 1965 och 1988. Kameran är en enögd spegelreflexkamera med negativformatet 24x36 mm. Objektivet är med bländarförval, den saknar alltså springbländare, utan får bländas ner manuellt innan exponering. Kameran har Pentax C-gänga, som var vanligt när Zeniten konstruerades. Min kamera levererades med ett Helios 55mm f=1:2,0. Exponeringstiden är inställbar mellan 1/30 och 1/500, samt B.
Kameran är försedd med självutlösare, i övrigt var den helt befriad från automatik.

E-modellen är försedd med exponeringsmätare av selentyp, med inställning för 16-500 ASA / 13-28 DIN. Selenmätaren medför att kameran inte är beroende av batterier, men å andra sidan fungerar mätaren dåligt vid svagt ljus, och den mäter på ett vidlyftigt område. Exponeringsmätningen sker i ett separat fönster över objektivet.
Exponeringsmätningen gick till så att man vred ett index, med hjälp av ratten som finns runt film- återspolningsknappen, så det hamnade mot exponeringsmätarens visare, som var synligt på kamerans översida. På rattens periferi kunde man avläsa lämpliga exponeringstider och bländare. Värdena ställs in manuellt med bländarring och ratten för exponeringstid, och fotografen sköter själv bländar eller tids- prioritering.

Blixtsynkronisering (X eller M) är möjligt via sladd, det fanns ingen synk- kontakt i tillbehörsskon.
Skärpeinställningen sköttes utan hjälpmedel genom att helt enkelt se på bilden på mattskivan vid full bländaröppning. Kameran har inte någon springbländare, därför var man tvungen att blända ner med bländarringen till det värde man har ställt in med förvalsratten innan man kunde ta bilden.

Zenit-kameran var min första systemkamera. Den var omodern redan när jag köpte den ny för 300 kronor (inklusive läderväska) 1974. Men avsaknaden av automatik innebar att jag snabbt tvingades lära mej förhållandet mellan bländare och exponeringstid. Alla sa att kameran var av dålig kvalitet, och skulle snart gå sönder. De var kanske av ojämn kvalitet och jag hade kanske tur, men den fungerar fortfarande, trots att en mängd film har rullat genom den, och den har fått utstå en hårdhänt behandling. Skavankad och skavd är den, men det är bara tillbehörsskon som har trillat sönder.
Förvisso fick fotografen vara lite av entusiast för att stå ut med den. Det gällde att kontrollera att inställningen för filmkänsligheten inte hade ändrats, eftersom det hände lätt på väg in och ur väskan. Det gällde att tänka sig för hur exponeringsmätaren riktades, och framför allt att inte glömma att blända ner innan bilden togs. Man fick även ta i beräkning att räkneverket inte heller var att lita på, eftersom även den lätt ändrades av sig själv.

Wikipedia ger en bra förklaring till hur en spegelreflexkamera med ridåslutare fungerar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Spegelreflexkamera

Kamera Zenit E från 1974.(22kb)
Zenit E inköpt 1974.
Avtryckaren har gänga för trådutlösare. Runt avtryckaren finns räkneverket som visar antalet tagna bilder. Filmbanan (17kb)
Filmbanan Filmbanan (15kb)
 (19kb)
Exponeringsmätaren med dess skalor för bländare och tid, samt knappen för återspolning av filmen.


Senast ändrad: 2017-06-10.