Lådkamera med fallplåtsmekanism

De fabrikstillverkade snabbare torrplåtarna som blev vanliga under 1880-talet innebar att en övergång från stora stativkameror till mindre handkameror var möjlig. En av de populära typerna var lådkameran, som även kallades detektivkamera, eftersom den kunde hållas i handen och användas ganska obemärkt.

1887 patenterades en variant av lådkamera, som innehöll ett antal plåtar, som skyddades av en tunn metallram. Plåtarna stod på högkant längst bak i kameran och trycktes fram mot en tröskel i fokalplanet av en fjäder. Med en spak på kamerans utsida lossgjorde man den exponerade plåten, så den föll ner och lade sig i en ny bunt på kamerans botten. Flera varianter av konstruktionen förekom under 1890-talet och i början av 1900-talet.
Magasinkamerorna med fallmekanism var plåtfabrikanternas svar på lådkamerorna för rullfilm, som blev vanliga i slutet av 1890-talet. De två typerna av lådkameror var, förutom fallplåtsmekanismen respektive rullfilmsmekaniken, väldigt lika varandra.
Bland nackdelarna med magasinkamerorna i jämförelse med motsvarande rullfilmskameror var att fallmekanismen inte alltid var fullt tillförlitlig, och laddad med 12 stycken glasplåtar blev den ganska tung, samt att kameran måste laddas med plåtar i fullständigt mörker. Fallplåtskamerornas popularitet minskade och vid tiden för första världskrigets utbrott hade de i stort sett försvunnit ur handeln.

Ofta var lådkamerorna utformade så att det skulle vara enkelt att använda dem. Den jag visar här har bara en slutartid, som är kompletterad med bulb-funktion. Den är försedd fix-fokus-optik. Man kan välja mellan två bländare, genom att vrida på ett metallbleck med två olika stora hål framför optiken.
Negativformatet är 6x9 cm. Kameran är försedd med två enkla spegelsökare, en för liggande och en för stående bilder. En nackdel med spegelsökaren är att motivet visas spegelvänt i sökaren.

Källa:

Coe Brian, Kameran, Från daguerreotyp till direktbild, Svenska förlags AB, 1978